Fråga om redovisning av tillkommande utgifter som avser byggnad samt avskrivningsenheter vid tillämpning av K2

Ni har per e-post till BFN tagit upp frågeställningar om vad som gäller vid tillämpningen av K2 i fråga om tillkommande utgifter som avser byggnad samt avskrivningsenheter.

Frågeställningarna kan sammanfattas enligt följande.

1. Ska bedömningen om en åtgärd på en byggnad är en värdehöjande förbättring göras utifrån tidpunkten för företagets förvärv av byggnaden (förvärvstidpunkten) eller utifrån byggnadens ursprungliga skick (uppförandetidpunkten)?

2. Hur ska utgifter för underhållsåtgärder på byggnad som tidigare aktiverats på separata avskrivningsenheter hanteras vid övergången till K2?

Fråga 2 har tidigare varit föremål för BFN:s bedömning. Nämnden hänvisar vad gäller nu ställd fråga till det brevsvar som då lämnades till XXX  se bilaga till detta svar.

Bedömning

Fråga 1: Ska bedömningen om en åtgärd på en byggnad är en värdehöjande förbättring göras utifrån tidpunkten för företagets förvärv av byggnaden (förvärvstidpunkten) eller utifrån byggnadens ursprungliga skick (uppförandetidpunkten)?

I 4 kap. 3 § femte stycket årsredovisningslagen (1995: 1554), ÅRL, anges att utgifter för värdehöjande förbättringar av en tillgång får räknas in i anskaffningsvärdet, om de har lagts ner under räkenskapsåret eller balanserats från tidigare år. I K2-regelverket Årsredovisning i mindre ekonomiska föreningar (BFNAR 2009:1) preciseras detta närmare i punkterna 10.14 och 10.15 genom att det i punkten 10.14 anges att utgifter för tillbyggnad ska tas upp som tillgång samt i punkten 10.15 att utgifter för ombyggnad ska tas upp som tillgång till den del de kan antas höja värdet på fastigheten. Vidare anges i punkten 10.15 att utgifter som får dras av direkt enligt inkomstskattelagen även får kostnadsföras i redovisningen.

I kommentaren till ovan nämnda punkter i K2-regelverket finns ett resonemang om huruvida åtgärder ska bedömas som en reparation eller en ombyggnad. Återställs byggnaden till det skick byggnaden befann sig i då den var ny-, till- eller ombyggd är det en reparation. För att vara en reparation ska det röra sig om åtgärder som är nödvändiga för att återställa eller behålla byggnaden i ursprungligt skick och avse byggnadsdelar och detaljer som normalt behöver bytas ut eller underhållas en eller flera gånger under en byggnads nyttjandetid. Vidare anges det i kommentaren att med ursprungligt skick avses det skick byggnadens olika delar hade senast något aktiverades på respektive del. Utgifter för reparation och underhåll ska inte aktiveras utan redovisas som kostnad direkt.

I författningskommentaren till 4 kap. 3 § femte stycket ÅRL (prop. 1995/96:10 s. 199) anges att eftersom bestämmelsen avser endast utgifter för ”värdehöjande förbättringar” omfattar den inte utgifter som endast syftar till att tillgången ska bibehålla sitt ursprungsvärde, t.ex. reparationer och underhåll.

Enligt BFN är utgångspunkten att bedömningen av om en åtgärd är en värdehöjande förbättring ska göras utifrån byggnadens ursprungliga skick. Rör det åtgärder (tillkommande utgifter) som avser en sådan del av byggnaden som tidigare aktiverats på en separat avskrivningsenhet görs bedömningen utifrån den tidpunkt då den delen aktiverades.

Detta svar har beslutats av BFN vid sammanträde den 12 december 2014.